I en soffa i Sverige

Någon sa åt mig i början av sommaren att jag borde skriva ett avslutande inlägg för att liksom knyta ihop säcken. Så därför gör jag i början av hösten ett tappert försök. Det är nämligen så att nästa team med Testa Mission nu har åkt iväg och ska påbörja sitt läsår. När jag tänker på det saknar jag Nicaragua lite grann men annars kan jag inte annat än förundras över hur fort man ramlar in gamla vanor som om man aldrig varit borta.

Det första jag slogs av när jag kom hem i slutet på maj var hur grönt det är i Sverige på sommaren. I Nicaragua var det just då torrperiod så färgskalan var mer åt det gula hållet. Vi hann med en liten examensceremoni och en avskedsfest innan vi lämnade Nicaragua. Någon gång ska jag åka tillbaka. Tror jag. Om än kanske inte inom den närmsta framtiden. Den är i och för sig ganska oskriven, jag står i ett litet vägval.

Vad tar jag då med mig från mina månader i en hängmatta på andra sidan Atlanten? Nya vänner, nya upplevelser, ett (delvis) nytt språk och nya lärdomar. Bland annat att Gud är mycket större och närmare än man tror. I ett sekulariserat samhälle är det lättare att distansera sig, men Gud distanserar sig inte, oavsett samhälle. Oavsett hur jag känner mig.

En sak fick jag inte med mig från Nicaragua. Jag glömde den. En ask med fina örhängen som jag fick från familjen när jag tog examen för drygt ett år sedan. Som jag har letat ( i tanken) efter dem sen jag kom hem, men utan resultat. När jag sedan letat på alla ställen där jag logiskt sett kunde ha lagt dem insåg jag att de mest troligt befann sig i en annan världsdel, och genom ett mejl fick jag det bekräftat. I säkert förvar i Nicaragua. Om mindre än ett år får jag dem tillbaka, när Nicaragua-teamet kommer hem igen :)

Sammanfattningsvis var det ett väldigt speciellt år och jag är otroligt glad att jag åkte. Kanske blir det ett nytt äventyr nån gång, vem vet :) Här i lägenheten just nu hänger det tvätt på alla tänkbara ställen, så jag avslutar med en bild från vårt hem på andra sidan där det också hängde tvätt överallt. Hejdå! Kramar!

Dagen då jorden skakade

Hej igen!
Januari gick fort, februari likaså. Sen försvann mars också på något oförklarligt sätt och nu har jag helt plötsligt bara fyrtio dagar kvar i Nicaragua. Höjdpunkten från februari var kursveckan i Belize med våra klasskompisar där. Vi bodde på en ö som hette San Pedro där vi fick undervisning med inriktning på kulturförståelse och kyrka/församling. Veckan innehöll även strandhäng, kvällar med lekar och umgänge, restaurangbesök och mycket vandra runt på gatorna på turistön. Härliga dagar med andra ord!

Mars blev besöksmånaden, det har bott galet många människor här sista tiden. Första omgången besökare kom i slutet på februari, vår sportlovsvecka. Det var våra kära familjemedlemmar som anlände och jag hade förmånen att få hela min familj på besök. Ankomsten var ganska omtumlande, dels för att deras väskor blivit försenade och skulle komma först två dagar senare, visade det sig, men också för att ett däck pajade på bilen på väg hem från flygplatsen och vi blev stående i mörkret ett tag. Men allt löste sig tillslut och vi kom hem hit välbevarade.

Så fick de då äntligen se hur jag bor här, träffa människor och djur, samt vara med på en gudstjänst i kyrkan vi går till. Sen reste vi runt lite i landet. Vi tillbringade flest dagar på Ometepe, ön med två vulkaner, belägen i Nicaraguasjön. Vita stränder, askstränder, ett vattenfall, vandring runt en lagun och diverse andra äventyr fick vi uppleva! Det var riktigt roligt att få se allt det, och att få göra det med min fina familj som jag bara fått se på Skype sen jag kom hit. Om jag får säga det själv så tycker jag att jag lyckas ganska bra med att få ut familjen på äventyr :)

Nästa storbesök var ett gäng på runt tjugo personer från Bethel School of Supernatural Ministry i Kalifornien, USA. De hade en två-veckors missionsresa till Nicaragua och en av de veckorna bodde de här. Vi fick följa med dem och delta när de gjorde aktiviteter för barn, bad för människor, predikade, gav ord från Gud till människor och vi fick bara hänga med dem också. Vi i vårt team fick agera översättare för bara en av dem kunde spanska. Det var så häftigt att vara med på nära håll när folk blev helade! Jag var med och bad för en tjej som hade haft dålig hörsel på ett öra sedan hon var liten och hon sa att när vi bad för henne så kände hon det som att något lossnade och sen kunde hon höra perfekt! Egentligen borde jag inte vara förvånad, för jag tror ju på en Gud som säger att ingenting är omöjligt för honom. Flera människor blev helade flera olika kvällar och det var fantastiskt att få se och känna den glädje som uppfyllde alla inblandade. Själv blev jag så överväldigad över hur stor Gud är och hur god han är. Och tänk att han vill ha med mitt liv att göra, och med ditt liv :)

Det blev tomt i huset när de åkte för mer än en vecka sedan men det fortsätter hända saker. Idag hände något som jag aldrig varit med om tidigare. Jag, Julia och Anna-Sara hade gått till en sömmerska som ska sy upp några klänningar åt oss och när vi står där vid disken och får måtten uppskrivna så säger plötsligt en av kvinnorna: "kände ni det där? Det skakade." Så här i efterhand så försöker jag intala mig att jag faktiskt kände det, med argumentet att jag inte blev förvånad över det hon sa, men ska jag vara ärlig så kände jag ingenting. Jag hade huvudvärk för tillfället så jag var redan lite i olag. Det känns bara lite surt att missa ett jordskalv när man för en gångs skull är med om ett. Epicentrum var närmare Managua där det var kraftigt nog för att orsaka kaos. Läser just nu att det var 14 skadade och 89 hus förstörda. Det är tydligen ovanligt att det känns ända till Darío, men det var alltså inte särskilt kraftigt här.

Förresten är det riktigt varmt här på dagarna nu när det är sommar och torrperiod. Jag går inga längre sträckor under solen utan paraply. Bästa solskyddet :) So long!

Just det ja! Vi har två kattungar i huset numera. Bosse och Sofia. Sjukt söta och mer eller mindre rumsrena.

Julen som kom och gick, och allt annat som hände sig vid den tiden.

Det var inte så här jag hade föreställt mig bloggandet. Av någon anledning känns det som ännu en läxa som måste göras, och jag har haft det i bakhuvudet de senaste två veckorna men eftersom det ändå har gått en månad sen jag skrev sist så tänker man att en dag till spelar inte så stor roll, och så snabbt passerar ytterligare fjorton dagar. Så, ett tips, skjut inte upp saker som du kan ta tag i på en gång, de kommer bara att gnaga dig i bakhuvudet och få dig att känna dig som en lite mindre lyckad person. Observera skillnaden mot en lite mindre, lyckad person. Nä, nu ska jag delge lite av vad jag har haft för mig på sistone, med början i händelser från förra året.

Först en dag som var speciell för mig, nämligen min födelsedag. Vi hade planerat en aktivitet för ungdomarna här i stan den dagen, nämligen filmvisning ute under stjärnorna. Förberedelserna började på eftermiddagen med att köpa popcorn och transportera skärm, högtalare och mikrovågsugnar till bestämd plats och sedan rigga det hela. Vi var på en stor gräsyta vid en skola. En timme innan utsatt tid började jag och Julia att poppa popcorn och distribuera i plastpåsar, ett arbete som visade sig ta närmare en och en halv timme, och då hade det kommit 20-30 ungdomar och slagit sig ner i gräset redo att se film. Vår handledare Jairo som är pastor i en kyrka här pratade lite till inledning och sen slog vi igång filmen; Here comes the Boom. Kanske inte den film jag skulle ha valt men den var tydligen ett önskemål från ungdomarna. Saken var den att jag hade sett den filmen lite halvhjärtat på bussen till La Ceiba lite mer än en månad tidigare, men med rätt dåligt ljud så jag greppade inte hela storyn. Men den här gången uppskattade jag filmen mer, speciellt med stjärnorna som tak. Jag hade saknat att se hela stjärnhimlen så klart, här i huset där vi bor skymmer palmblad sikten uppåt från innergården. Efter filmen hade vi en speciell stund där alla fick skriva ner på en lapp om sina drömmar och mål inför det kommande året och framtiden, samt en lapp med saker som man ville bli av med i sitt liv. Sedan gjorde vi en eld och brände de senare lapparna och bad över det, och sen sträckte vi upp lapparna med våra drömmar och bad för dem. Det var en väldigt fin stund som återigen gjorde mig väldigt tacksam till Gud för allt jag har, trots att jag har det jag kämpar med och ofta känner mig långt ifrån den person jag vill vara. Men där och då, och med lovsång i högtalarna, kände jag att det inte fanns något bättre sätt att fira en födelsedag. Dagen därpå blev det tårta. Det var den i särklass största födelsedagstårta jag fått, och faktiskt min första alldeles egna tårta. Alla andra gånger har jag och min syster alltid delat på kalaset :) Det var också vår första dag på jullovet, med bara tre dagar kvar till julafton.

Natten till julafton så kom fyra av våra klasskompisar från Belize-teamet för att förgylla vårt jullov, och för att åka vulkanpulka, en aktivitet som vi pratat länge om att göra. Julafton firade vi med paket, köttbullar, potatisgratäng och sällskapsspel, med julmusik i bakgrunden för att få stämning. Följande dagar visade vi våra vänner runt här i Darío och i Matagalpa, och vi gjorde även en tripp till Selva Negra, där de som ville fick gå på guidad visning av kaffeplantagen. Sen kom dagen då det var dags för det vi alla laddat för, vissa mer, andra mindre: Volcano boarding. Först två timmars bilfärd till León, några bak på flaket på den pick-up vi transporterade oss i, och efter lite kryssande i stan hittade vi med guidning på telefon det hostel vi pratat med som erbjöd denna, enligt vår handledare Anna-Sara, livsfarliga aktivitet. Därifrån bar det iväg med minibuss mot vulkanen Cerro Negro med en guide som var från Australien. Väl framme fick vi ryggsäckar och brädor som vi satte på oss för att börja vandringen uppåt mot vulkanens topp. Eftersom jag inte tränat sen jag kom hit så blev detta ett välbehövligt träningspass. I stenig terräng rörde vi oss i ganska skaplig takt uppåt och ju högre upp vi kom ju mer blåste det och ju vackrare blev utsikten. Och ju mer övergick underlaget till hårdpackad aska och grus. Emellanåt hade jag lite svårt att koncentrera mig på vad guiden sa, jag stod och förundrades över utsikten och hans dialekt var lite ovan för mina öron. Medan jag nu sitter på vår innergård och skriver detta så håller vår kokerska på att färga håret på kvinnan som jobbar i grannhuset, bara en sån sak. För mig säger det något om det här landets spontana kultur, men egentligen kanske det bara säger att hon var trött på sin tidigare hårfärg. Just nu sköljer de ur färgen i tvättstället. Jaja, för att återgå till vulkanupplevelsen så vi fick en hel del fakta, och efter kanske en timmes vandring och visning så var det hög tid att sätta på sig de gröna dräkterna i storlek XXL till XXXL. Turligt nog fick jag den större av de två, vilket gynnade den teletubbies-look som annars är så svår att få till. Vi drog också på oss tillhörande handskar och skidglasögon innan vi fick åkinstruktioner och styrde våra steg mot vulkanens kant. Då slog plötsligt nervositeten till, rejält. Jag började fundera på vad jag gett mig in på. Jag är ju den försiktiga typen, hur hamnade jag här? Jag ville inte åka längre och började i mitt huvud att överväga andra alternativ. Gå ner? Nä, det var uteslutet, det fick bli brädan, det vill säga plankan med handtag på ett snöre. Så när det var min tur intog jag min sittande position och knuffade igång mig så som man gör när man åker pulka. Vi hade blivit instruerade att bromsa genom att sätta ned fötterna, men när jag gjorde det så krängde brädan till och det kändes som jag skulle börja åka i en annan riktning, så jag tog snabbt upp fötterna igen och höll fullt fokus på att hålla kroppen rakt för att inte välta åt sidan. Så eftersom jag var så koncentrerad hela vägen ner så hann jag inte tänka på så mycket annat förrän det väl planade ut och brädan hade slutat röra sig. Då var jag sjukt stolt över att ha gjort det. Som värdig avslutning fick vi se en vacker solnedgång från vulkanens fot, och med aska i nacken och smågrus i hårbotten åkte vi så till en restaurang vid havet innan tvåtimmarsresan hem igen. Då var vi tre som låg på flaket inlindade i filtar och försökte sova, vilket gick sådär. Men vilken dag vi hade haft!

Nyår tillbringade vi i Granada där vi bodde över på ett trevligt hotell. På kvällen gav vi oss ut i den turisttäta staden i jakt på en trevlig restaurang, ett sökande som först ledde oss runt i cirklar men sedan till ett riktigt fint ställe som kändes helt värdigt en nyårsafton. På ett annat ställe fick vi små tutor att fira in det nya året med och när klockan närmade sig tolv stod vi på en gata och betraktade kaoset av smällare och raketer som flög åt alla möjliga och omöjliga håll. Och så nådde ännu ett år sitt slut. Och ett nytt fick sin början. Innan våra Belize-vänner åkte hem till sig hann vi även med en dag där vi åkte linbana. Det var inte hälften så läskigt som man skulle kunna tro, men min skrivinspiration räcker nog inte till för att detaljbeskriva den dagen så jag hänvisar till bilder.

Jullovet är slut sedan en vecka tillbaka och våra lektioner över internet har kört igång som vanligt. Så också våra lektioner tillsammans med nicaraguanerna i missionsskolan här på plats. Idag är det självstudier så jag tog mig friheten att skriva dessa rader. Nu följer lite bilder på det jag just skrivit. Ta hand om dig! Kramar!

Julia och jag i popcornproduktion inför filmkvällen

En födelsedagstårta

På väg mot toppen av vulkanen

Going green

Redo för färd nedåt!

Jepp, där har vi bildbeviset

Ord funna överflödiga

Nyår i Granada

Canopy tour i Jinotega

Hela coola gänget, riktigt sköna människor :)

Naturen, examen och en blöt hatt

Tjaba! Redan december, vad hände där egentligen? Nån riktig adventsstämning har vi väl inte direkt, men vi kollade på första avsnittet av julkalendern igår. Annars rullar det på som vanligt men oftast med några nya inslag varje vecka. En ledig onsdag åkte vi till västkusten till ett riktigt tjusigt ställe och badade i vågorna i Stilla havet. Man slutar inte att fascineras över hur vackert det kan vara, naturen bara levererar om och om igen. Verkligheten överträffar bilderna, men min beskrivande förmåga räcker inte riktigt till så här har ni några foton:

Åh, jag borde verkligen skriva oftare så jag inte samlar på mig så mycket mellan gångerna. Igår var vi på promoción, det vill säga avslutning eller examen, för åtta av barnen på Sendas förskola, den som vi har besökt och hjälpt till på en gång i veckan. Det var en väldigt fin ceremoni, barnen var uppklädda i dräkter och de hade en finklädd förälder med sig så de fick gå in parvis med sin förälder och presenterades på så sätt. Vackert dekorerat var det också, och så glada och stolta alla inblandade var, helt enkelt en väldigt trevlig tillställning.

Dagen innan, i lördags, så kom vi hem från vår lilla resa till Granada. Resan i sig tog kanske nästan fyra timmar enkel väg men Granada var helt klart en sevärd stad. Vi gick på stan, åt på fina caféer och matställen, samt gjorde en mindre båtutflykt i Nicaraguasjön. Båtturen bestod i en guidad tur i en elektrisk båt som guiden körde, och vi fick en fågellista och kikare, samt hattar för att skydda oss från solen. Det lite roliga i sammanhanget var att när vi bokade och betalade turen på fredagskvällen inne i stan så fick vi rådet att skaffa hattar. Ett råd som vi tog på fullaste allvar, och affärerna var då inte så långt ifrån stängningsdags. Så jag och Julia letade, hittade och köpte såna där klassiska hattar med stort brätte som ingen av skulle använda i vanliga fall. Men när vi så på lördagsmorgonen tagit taxi ut till sjön så hade de alltså hattar till utlåning, vilket i och för sig var tur för grabbarna i gänget för de lyckades inte hitta några hattar som de kunde tänka sig köpa. Vi klev i båten och gav oss ut på den soliga sjön, och på de två timmar som turen varade såg vi kanske kanske fem-sex olika fågelsorter. Ingen av oss är mycket till fågelskådare, men vi fick fåglarna utpekade för oss av guiden, som i övrigt inte sa så mycket. Fast vi klagade inte, vi vet att uppskatta tystnaden i vårt team, speciellt den här månaden när de firar purísima i vår stad med sång, fyrverkerier och smällare nätterna igenom. Katolikerna firar heliga Maria, men det på ett långt ifrån heligt sätt om man säger så. Men för att återgå till båtturen så var den trevlig även om den inte fick upp pulsen nämnvärt. Det mest spännande som hände var att Julias hatt blåste av och landade i vattnet, och för några sekunder fruktade vi att den skulle sjunka, men vi hann backa tillbaka och plocka upp den.

Så det var en trevlig helg i Granada det! Men nu är det en ny vecka som ligger framför med nya möjligheter och nya lärdomar. Det är sen måndagskväll här i Nicaragua och jag ska snart gå och lägga mig, därför detta relativt korta inlägg. Jag tackar Gud för ännu en dag och ber att jag inte ska missa alla de stora och små fantastiska saker som morgondagen kommer innebära, även om det bara är en helt vanlig dag. Kramar!!

Semester på Roatan

Måndag igen, efter ett helt fantastiskt höstlov! Vi har nämligen varit iväg på en resa till en ö ovanför Honduras som heter Roatan. Här väljer jag att lägga in en karta för att underlätta visualiseringen.

Vi fick alltså korsa Honduras för att sedan ta en färja till ön. Honduras anses vara ett av de farligaste länderna i Centralamerika och UD avråder från att åka dit. Denna sistnämnda information delgav jag naturligtvis inte mina föräldrar innan vi åkte förra söndagen, det hade varit helt onödigt. Vi påbörjade bussresandet i Managua ordentligt tidigt förra måndagen, vi åkte med Ticabus mellan Nicaraguas huvudstad och Honduras huvudstad, Tegucigalpa. De snålade verkligen inte med luftkonditionering på den bussen, jag hade jeans och dubbla tjocktröjor, och en av mina svenska medresenärer hade till och med mössa på sig men frös ändå. Vi fick kliva ur bussen ut i värmen två gånger när vi skulle korsa landsgränsen, men annars satt vi och skumpade i en buss motsvarande Swebus eller Ybuss, så det var annat än de bussar vi vanligtvis åker mellan städerna här i Nicaragua. De bussarna är gamla amerikanska skolbussar där man klämmer in så många det bara går, och där det snarare är regel än undantag att man får någon stående som lutar sig över en för att ta stöd på hyllan ovanför. Och beroende på hur svältfödd man är på fysisk närkontakt kan ju det vara mysigt, men som svensk tenderar man kanske inte att reagera med någon större överförtjusning när någon okänd människa kommer närmare än en decimeter ifrån ens ansikte. Jag har dock inga större problem med detta längre, men bekvämligheten på vår långfärdsbuss var nog ändå att föredra. Där visade de Slumdog Millionaire på tv också, så det gick ingen nöd på oss. Och om det ändå gjorde det så fanns det en toalett längst bak i bussen. Men det kan jag ju säga att det var ett mindre äventyr att beträda det avträdet. För det första hade inte den beryktade AC:n någon ingång till toaletten så det var bastu där inne, och för det andra så skakade det något våldsamt, vilket man verkligen märkte av när man inte satt i sitt bekväma säte. Jag höll i mig hårt i de handtag som fanns och försökte se mig omkring för att lista ut hur man skulle gå tillväga, och toaringen som man fällde ner flög genast upp igen så jag insåg att man var tvungen att sätta sig på den för att den skulle stanna kvar. Det toabesöket var inte det lättaste men det gick bra tillslut. Vi kom fram till Tegucigalpa efter cirka sex timmar och vi hade fått veta innan att vi skulle kunna ta en annan buss vidare som skulle gå från andra sidan vägen,  men tydligen stannade de inte på den vanliga busstationen. Vi blev tvungna att ta en taxi och där blir vi övertalade att ta ett annat bussbolag till La Ceiba, en buss med avgång klockan ett. Då är klockan tjugo över tolv men chauffören säger att vi kan hinna det så vi litar på honom. Kort därefter hamnar vi i en bilkö och jag börjar bli lite stressad för vi har ju inte köpt några biljetter heller. Efter kanske en kvart svänger taxin in på rätt ställe och parkerar framför den buss som ska avgå och ropar att det är fyra till som ska med, så vi får gå in och köpa biljetter och precis när vi betalat så får alla börja stiga på. Så påbörjar vi alltså nästa etapp genom Honduras och ett bergigt landskap som ibland liknade det svenska. På denna andra buss var temperaturen behagligare och vi blev serverade vatten, kex och bananchips så vi hade inga problem att överleva den resan heller. Den varade kanske sju timmar och sen var vi framme i La Ceiba.

Väl framme i La Ceiba, som ligger vid Honduras norra kust, hade vi bokat rum på ett hostel, så där tillbringade vi natten. Det var väldigt inspirerat av Jamaica och Rastafari, och jag tyckte det kändes lite skumt men allt gick bra. Vi betalade transport till färjan och satt sedan nästan två timmar på båten innan vi var framme på ön. Då var det strålande sol, kanske lite blåsigt, och gänget från Testa mission som vanligtvis håller till i Belize mötte oss där när vi kom. Vi planerade den här resan tillsammans så att vi skulle kunna umgås två team från klassen i Sverige. Det var kul att se de alla igen, och ännu roligare blev det när vi kom fram till hotellet. Vi hade en superfin boning en trappa upp och en stor veranda med utsikt över havet, två sovrum och ett stort allrum med nedfällbara sängar och ett kök. Vi var totalt tio personer och vi bodde verkligen jättefint. Hängmattor på verandan och fräsch toalett, Sverigestandard, man kunde slänga papperet i toaletten. Det stod skrivet på en skylt ovanför toaletten som jag läste precis efter att jag slängt papperet i korgen bredvid. Sen tog vi ett första bad i havet, så härligt det var! Det kändes så fantastiskt att vara där, nästan så att man fick nypa sig i armen för att fatta att det var sant. Och sen tog jag en varm dusch! Jag hade glömt hur otroligt skönt det är att duscha i varmvatten! På kvällen tog vi en båttaxi från West Bay där vi bodde till West End för att äta ute, vi satt precis vid vattnet och åt deditos de pollo, det vill säga chicken fingers. Väl tillbaka på hotellet somnade jag mätt och nöjd.

Dagen efter åkte vi på en båttur där vi fick se delfiner som var inhägnade och gjorde trick, och vi fick också snorkla. Det var första gången jag gjorde det och nu vill jag göra det igen. Vi  såg stora sjöstjärnor och snäckor, vackra fiskar och några av oss såg till och med sköldpaddor, dock inte jag. Vi snorklade två gånger på olika ställen och när vi var på det andra stället började det regna. Jag tyckte det var mysigt, det var varmt i vattnet och det var jättehärligt att bada. Det enda som var jobbigt var att att få saltvatten i ögonen, det sved ordentligt. Men sammantaget var den en riktigt härlig dag som jag gärna gör om. På kvällen var det stjärnklart och jag kunde sitta i en gunga vid stranden och beundra havet och vågorna som rullade in, och se blixtar som lyste upp himlen vid horisonten. Det var så härligt och jag kände mig så otroligt tacksam. Tacksam till Gud. Jag blir det återigen när jag tänker på det.

Torsdagen var en dag med strandhäng och bad och jag fann mig tillrätta i gungan vid stranden med en bok. Det blev lite mulet på eftermiddagen och natten mot fredagen var det storm. Lite av det regnet höll sedan i sig till fredagen då vi åkte bil med flak runt på ön. Vi hade en guidad tur där höjdpunkten var en båttur genom en skog där pirater sägs ha hållit till. Vi åkte bland slingriga trädrötter där det kröp små krabbor, med ett grönt lövtak ovanför oss. Sedan åt vi mat på ett litet ställe precis vid vattnet, ett ställe som verkade vara en gudsförgäten plats men på något sätt väldigt mysig. Där fick man också skriva sitt namn på en vägg, så det gjorde vi. Ett annat stopp på den guidade turen var ett riktigt lyxigt hotell, men jag föredrog ändå det vi bodde på. Vår sista middag åt vi på hotellet, i restaurangen på stranden, där stolarna var svåra att dra ut för de stod i sanden. Det var med lite sorgset hjärta jag gick och la mig den kvällen, för dagen efter skulle vi åka hem.

Klockan kvart i fem klev jag upp på lördagen. Vi åt frukost och packade in oss i bilen som skulle ta oss till färjan som avgick vid sju. Jag satt och sov med öppen mun på färjan, så trött var jag, men jag var lycklig över den härliga tid vi fått ha på ön. Det var tur att jag hade ett gott grundhumör för väl på fastlandet igen väntade en resa i minibuss som varade i närmare fjorton timmar. Och den minibussen hade inte så mycket benutrymme eller stoppning i sätena, som förövrigt slutade nedanför nacken så man kunde inte luta bak huvudet. Jag fick använda min uppblåsbara nackkudde som jag hade med mig som svankstöd för jag satt så konstigt. Vi fick en del pauser dock och vi fick ju kliva ur vid gränsen, men det var ändå en påfrestande färd. Vi ville bara hem till Darío, eller tillbaka till Roatan, men bussen gick bara till Leon där vi fick sova över till söndagen. Vi kom fram till Leon kanske halv tolv och då var det direkt i säng. Morgonen efter fick vi steka pannkakor till frukost på redan färdig smet och sen tog vi taxi till busstationen. Vi åkte till San Isidro där vi bytte buss till den som skulle ta oss till Darío. Det är helt sanslöst vad mycket buss vi har åkt sista tiden, så det var en befrielse att kliva av på vår hållplats uppe vid macken. Vi kom alltså hem igår mellan ett och två nån gång, alla väldigt trötta men nöjda med höstlovet.

Nu är det alltså tillbaka till vardag igen som gäller. Jag ska ärligt erkänna att det är lite motvilligt, det känns som att det vi har varit i väg på är för bra för att vara sant, jag trodde nog aldrig att jag skulle uppleva något sådant. För mig var resan väldigt speciell och jag kommer alltid att bära med mig den som ett fint minne. Alla underbara människor som jag fick dela upplevelsen med gjorde det extra speciellt.

Men nu är det hög tid att gå och lägga sig. Jag ska somna och drömma mig tillbaka till Roatan en sista gång innan jag börjar drömma om framtida äventyr! Kramar och välsignelser!

En egen bula i pannan

Vad har hänt sen sist? Jo en hel del. Det mest dramatiska hände natten efter mitt senaste inlägg. Känsliga läsare varnas. Jag vaknade mitt i natten och fick springa till toaletten. Jag hade fått diarré. Och när jag sitter där börjar jag dessutom att spy. När det slutat går jag tillbaka och lägger mig igen, men efter kanske en timme är det dags igen och jag spyr på backen utanför rummet och fortsätter sedan till toaletten. Efter ytterligare en stund där inne så känner jag mig yr och tänker att jag måste tillbaka till rummet innan jag svimmar. Det sista jag minns är att jag öppnar dörren för att gå ut, sen vaknar jag och ligger raklång på badrumsgolvet med ett ben utanför dörren och med ett värkande huvud mot duschgolvet. Och precis som i en filmscen så för jag handen mot pannan och den punkt där det smärtar mest, för att sedan granska min hand efter eventuella tecken på blod. Men jag ser inget blod så jag kravlar mig ut från badrummet och sätter mig på golvet utanför. Då känner jag att det rinner blod nerför min kind och jag känner mig otroligt hjälplös. Så jag ropar på Julia, Anton, någon, och Julia hör mig så hon kommer till undsättning. Hushållerskan Juana hjälper mig tillbaka till rummet och Julia tvättar såret. Då är klockan kanske tre eller fyra på natten, så vi bestämmer oss för att vänta till morgonen med att tillkalla doktorn. Jag sover alltså några timmar till, Julia fick agera stöd vid mina senare toalettbesök för jag var inte stark nog att gå mer än två meter innan jag behövde sätta mig på huk och vila. Klockan åtta kommer sen alltså doktorn och jag får dropp eftersom jag blivit så uttorkad, och jag får mediciner mot diarrén, Det var troligen någon parasit eller bakterie som gav upphov till det hela. Sedan sov jag i stort sett hela dagen och blev snabbt bättre i magen, utan att spy nåt mer. Men en bula i pannan blev det, och det var första gången jag blivit blåslagen av att ha diarré, förhoppningsvis sista gången också.

Två dagar senare åkte vi till Selva Negra som ligger uppe i bergen och är lite mer av en djungel med kaffeplantage och bananträd. Där hamnade vi på en guidad kaffetur där vi fick smaka kaffe. Jag ska väl ärligt erkänna att jag njöt mer av omgivningen än av kaffet i sig, men det var en väldigt trevlig dag. Jag skulle ha lagt upp bilder på det om det inte varit så att min mobil blev stulen igår. Surt, jo. Vi var till Estelí igår, en bussresa på cirka en och en halv timme, och bara på vägen från bussen och till taxin så hinner mobilen försvinna från min väska. Jag upptäcker det dock inte förrän senare på eftermiddagen för vi var hemma hos ett missionärspar och hälsade på. Men så här i efterhand tänker jag att det måste ha varit då den försvann. Men jaja, det är väl inte så mycket att grubbla på, jag får bara vara försiktigare nästa gång.

Tidigare i veckan var vi på förskolan och bakade tigerkaka. De cirka 30 barnen satte sig på sina små plaststolar för att se på när vi fyra svenskar blandade ihop ingredienserna och skjutsade in formarna i gasugnen. Det är få förunnat att ha en ugn i hemma, så att baka en kaka som vi gjorde är något som många barn aldrig har sett förut. Självklart låg väl en stor del av upplevelsen i att få äta kakan när den var färdig, och jag tror att lärarna var minst lika förtjusta som barnen. Det faktum att det inte är vanligt att ha ugn här fick vi bekräftat på hemresan från Estelí igår. När bussen stannar på vissa ställen så kan det kliva på en drös med försäljare av främst ätbara saker. Både påsar med potatis, tomater och paprika samt färdiga rätter eller snacks av det mer traditionella, lokala slaget. En majspannkaka med ost, bananchips, eller något annat. Men, så igår stötte jag på nåt nytt man kunde köpa; cosa del horno, det vill säga, "sak från ugnen". Som svensk uppfattar man ju detta extremt oprecist och diffust. Något som är tillagat i ugn, det skulle ju kunna vara vad som helst. När damen som sålde kom närmare med den stora baljan hon bar på visade det sig dock vara något som liknade sockerkaka, och så var det mysteriet löst.

Vi åkte också till en utsiktsplats i Matagalpa tidigare i veckan, även det väldigt trevligt. Jag kanske lånar några bilder från de övriga till nästa inlägg, en bild kan ju säga lite mer om hur fint det var.

Det var väl det jag ville ha sagt den här gången, hoppas den första snön där hemma har varit till glädje, något sådant kommer ju inte jag få uppleva på ett tag. Ciao för nu!

Dagen då hängmattan brakade...

Okej, jag ska ärligt erkänna att det inte var idag det hände, men det slog mig just att jag inte berättat om missödet som inträffade för några veckor sedan. Julia satt redan i hängmattan och vi har gjort det till en vana att sätta oss två stycken i samma hängmatta (mysigare då) liksom mitt emot varandra. Så jag slår mig ner bredvid henne i hängmattan och vi sitter lyckliga där i vad vi så här i efterhand tror var närmare en minut. Då helt plötsligt brakar det och innan vi vet ordet av sitter vi på backen och betraktar förvånat varandra, detta i kanske fem sekunder, för sen börjar vi gapskratta. Jag var dock inte helt oskadd, en ömmande bak och ett skrubbsår på armbågen var de skador jag ådrog mig i landningen, men det kunde det vara värt :)

Något annat som faller här är grenar från palmerna, en av dem rakt på stackars Anton när han satt i en av hängmattorna. Alltså, det var så roligt, jag tror att han fick en bula i huvudet, men det var så snopet och hans förbluffade min var obetalbar. På bilden nedan ser man grenen liggandes bakom hängmattan och ett ansikte som frågar sig vad som hände där egentligen.

Något annat roligt som har hänt, av mindre skadeglad karaktär, är att vi har varit på konsert! Detta var i lördags när vi såg Cristine d'Clario i Managua. Vi hade lyssnat på några låtar av henne tidigare, och i bussen vi åkte med ifrån Darío till Managua spelades hennes låtar. Vi var ett ungdomsgäng på kanske 20-30 personer som åkte tillsammans. Det var en väldigt bra lovsångskonsert, och det var en väldigt lyckad kväll. För första gången sen vi kom hit fick vi även vara med om att några okända nicaraguaner ville ta ett kort med oss vitingar, och det kunde vi ju ställa upp på. Vi blir ofta kallade "cheles" eller "gringos" varav det första betyder ungefär viting, och det andra är vad de kallar amerikaner. De flesta tar för givet att vi är amerikaner, speciellt när de frågar oss om vi pratar engelska och vi svarar ja, för det gör vi ju.

Men, några bilder från konserten:

Som sagt, vi var väldigt nöjda med dagen, och väldigt trötta när vi väl kom hem :)

Om lite mer än en timme ska vi ha lektion, och innan dess ska vi äta middag. Undrar vad det blir för spännande idag :) Ha det så gott tills nästa gång, kramar från Nicaragua!