Semester på Roatan

Måndag igen, efter ett helt fantastiskt höstlov! Vi har nämligen varit iväg på en resa till en ö ovanför Honduras som heter Roatan. Här väljer jag att lägga in en karta för att underlätta visualiseringen.

Vi fick alltså korsa Honduras för att sedan ta en färja till ön. Honduras anses vara ett av de farligaste länderna i Centralamerika och UD avråder från att åka dit. Denna sistnämnda information delgav jag naturligtvis inte mina föräldrar innan vi åkte förra söndagen, det hade varit helt onödigt. Vi påbörjade bussresandet i Managua ordentligt tidigt förra måndagen, vi åkte med Ticabus mellan Nicaraguas huvudstad och Honduras huvudstad, Tegucigalpa. De snålade verkligen inte med luftkonditionering på den bussen, jag hade jeans och dubbla tjocktröjor, och en av mina svenska medresenärer hade till och med mössa på sig men frös ändå. Vi fick kliva ur bussen ut i värmen två gånger när vi skulle korsa landsgränsen, men annars satt vi och skumpade i en buss motsvarande Swebus eller Ybuss, så det var annat än de bussar vi vanligtvis åker mellan städerna här i Nicaragua. De bussarna är gamla amerikanska skolbussar där man klämmer in så många det bara går, och där det snarare är regel än undantag att man får någon stående som lutar sig över en för att ta stöd på hyllan ovanför. Och beroende på hur svältfödd man är på fysisk närkontakt kan ju det vara mysigt, men som svensk tenderar man kanske inte att reagera med någon större överförtjusning när någon okänd människa kommer närmare än en decimeter ifrån ens ansikte. Jag har dock inga större problem med detta längre, men bekvämligheten på vår långfärdsbuss var nog ändå att föredra. Där visade de Slumdog Millionaire på tv också, så det gick ingen nöd på oss. Och om det ändå gjorde det så fanns det en toalett längst bak i bussen. Men det kan jag ju säga att det var ett mindre äventyr att beträda det avträdet. För det första hade inte den beryktade AC:n någon ingång till toaletten så det var bastu där inne, och för det andra så skakade det något våldsamt, vilket man verkligen märkte av när man inte satt i sitt bekväma säte. Jag höll i mig hårt i de handtag som fanns och försökte se mig omkring för att lista ut hur man skulle gå tillväga, och toaringen som man fällde ner flög genast upp igen så jag insåg att man var tvungen att sätta sig på den för att den skulle stanna kvar. Det toabesöket var inte det lättaste men det gick bra tillslut. Vi kom fram till Tegucigalpa efter cirka sex timmar och vi hade fått veta innan att vi skulle kunna ta en annan buss vidare som skulle gå från andra sidan vägen,  men tydligen stannade de inte på den vanliga busstationen. Vi blev tvungna att ta en taxi och där blir vi övertalade att ta ett annat bussbolag till La Ceiba, en buss med avgång klockan ett. Då är klockan tjugo över tolv men chauffören säger att vi kan hinna det så vi litar på honom. Kort därefter hamnar vi i en bilkö och jag börjar bli lite stressad för vi har ju inte köpt några biljetter heller. Efter kanske en kvart svänger taxin in på rätt ställe och parkerar framför den buss som ska avgå och ropar att det är fyra till som ska med, så vi får gå in och köpa biljetter och precis när vi betalat så får alla börja stiga på. Så påbörjar vi alltså nästa etapp genom Honduras och ett bergigt landskap som ibland liknade det svenska. På denna andra buss var temperaturen behagligare och vi blev serverade vatten, kex och bananchips så vi hade inga problem att överleva den resan heller. Den varade kanske sju timmar och sen var vi framme i La Ceiba.

Väl framme i La Ceiba, som ligger vid Honduras norra kust, hade vi bokat rum på ett hostel, så där tillbringade vi natten. Det var väldigt inspirerat av Jamaica och Rastafari, och jag tyckte det kändes lite skumt men allt gick bra. Vi betalade transport till färjan och satt sedan nästan två timmar på båten innan vi var framme på ön. Då var det strålande sol, kanske lite blåsigt, och gänget från Testa mission som vanligtvis håller till i Belize mötte oss där när vi kom. Vi planerade den här resan tillsammans så att vi skulle kunna umgås två team från klassen i Sverige. Det var kul att se de alla igen, och ännu roligare blev det när vi kom fram till hotellet. Vi hade en superfin boning en trappa upp och en stor veranda med utsikt över havet, två sovrum och ett stort allrum med nedfällbara sängar och ett kök. Vi var totalt tio personer och vi bodde verkligen jättefint. Hängmattor på verandan och fräsch toalett, Sverigestandard, man kunde slänga papperet i toaletten. Det stod skrivet på en skylt ovanför toaletten som jag läste precis efter att jag slängt papperet i korgen bredvid. Sen tog vi ett första bad i havet, så härligt det var! Det kändes så fantastiskt att vara där, nästan så att man fick nypa sig i armen för att fatta att det var sant. Och sen tog jag en varm dusch! Jag hade glömt hur otroligt skönt det är att duscha i varmvatten! På kvällen tog vi en båttaxi från West Bay där vi bodde till West End för att äta ute, vi satt precis vid vattnet och åt deditos de pollo, det vill säga chicken fingers. Väl tillbaka på hotellet somnade jag mätt och nöjd.

Dagen efter åkte vi på en båttur där vi fick se delfiner som var inhägnade och gjorde trick, och vi fick också snorkla. Det var första gången jag gjorde det och nu vill jag göra det igen. Vi  såg stora sjöstjärnor och snäckor, vackra fiskar och några av oss såg till och med sköldpaddor, dock inte jag. Vi snorklade två gånger på olika ställen och när vi var på det andra stället började det regna. Jag tyckte det var mysigt, det var varmt i vattnet och det var jättehärligt att bada. Det enda som var jobbigt var att att få saltvatten i ögonen, det sved ordentligt. Men sammantaget var den en riktigt härlig dag som jag gärna gör om. På kvällen var det stjärnklart och jag kunde sitta i en gunga vid stranden och beundra havet och vågorna som rullade in, och se blixtar som lyste upp himlen vid horisonten. Det var så härligt och jag kände mig så otroligt tacksam. Tacksam till Gud. Jag blir det återigen när jag tänker på det.

Torsdagen var en dag med strandhäng och bad och jag fann mig tillrätta i gungan vid stranden med en bok. Det blev lite mulet på eftermiddagen och natten mot fredagen var det storm. Lite av det regnet höll sedan i sig till fredagen då vi åkte bil med flak runt på ön. Vi hade en guidad tur där höjdpunkten var en båttur genom en skog där pirater sägs ha hållit till. Vi åkte bland slingriga trädrötter där det kröp små krabbor, med ett grönt lövtak ovanför oss. Sedan åt vi mat på ett litet ställe precis vid vattnet, ett ställe som verkade vara en gudsförgäten plats men på något sätt väldigt mysig. Där fick man också skriva sitt namn på en vägg, så det gjorde vi. Ett annat stopp på den guidade turen var ett riktigt lyxigt hotell, men jag föredrog ändå det vi bodde på. Vår sista middag åt vi på hotellet, i restaurangen på stranden, där stolarna var svåra att dra ut för de stod i sanden. Det var med lite sorgset hjärta jag gick och la mig den kvällen, för dagen efter skulle vi åka hem.

Klockan kvart i fem klev jag upp på lördagen. Vi åt frukost och packade in oss i bilen som skulle ta oss till färjan som avgick vid sju. Jag satt och sov med öppen mun på färjan, så trött var jag, men jag var lycklig över den härliga tid vi fått ha på ön. Det var tur att jag hade ett gott grundhumör för väl på fastlandet igen väntade en resa i minibuss som varade i närmare fjorton timmar. Och den minibussen hade inte så mycket benutrymme eller stoppning i sätena, som förövrigt slutade nedanför nacken så man kunde inte luta bak huvudet. Jag fick använda min uppblåsbara nackkudde som jag hade med mig som svankstöd för jag satt så konstigt. Vi fick en del pauser dock och vi fick ju kliva ur vid gränsen, men det var ändå en påfrestande färd. Vi ville bara hem till Darío, eller tillbaka till Roatan, men bussen gick bara till Leon där vi fick sova över till söndagen. Vi kom fram till Leon kanske halv tolv och då var det direkt i säng. Morgonen efter fick vi steka pannkakor till frukost på redan färdig smet och sen tog vi taxi till busstationen. Vi åkte till San Isidro där vi bytte buss till den som skulle ta oss till Darío. Det är helt sanslöst vad mycket buss vi har åkt sista tiden, så det var en befrielse att kliva av på vår hållplats uppe vid macken. Vi kom alltså hem igår mellan ett och två nån gång, alla väldigt trötta men nöjda med höstlovet.

Nu är det alltså tillbaka till vardag igen som gäller. Jag ska ärligt erkänna att det är lite motvilligt, det känns som att det vi har varit i väg på är för bra för att vara sant, jag trodde nog aldrig att jag skulle uppleva något sådant. För mig var resan väldigt speciell och jag kommer alltid att bära med mig den som ett fint minne. Alla underbara människor som jag fick dela upplevelsen med gjorde det extra speciellt.

Men nu är det hög tid att gå och lägga sig. Jag ska somna och drömma mig tillbaka till Roatan en sista gång innan jag börjar drömma om framtida äventyr! Kramar och välsignelser!