I en hängmatta i Nicaragua : Julen som kom och gick, och allt annat som hände sig vid den tiden.

Det var inte så här jag hade föreställt mig bloggandet. Av någon anledning känns det som ännu en läxa som måste göras, och jag har haft det i bakhuvudet de senaste två veckorna men eftersom det ändå har gått en månad sen jag skrev sist så tänker man att en dag till spelar inte så stor roll, och så snabbt passerar ytterligare fjorton dagar. Så, ett tips, skjut inte upp saker som du kan ta tag i på en gång, de kommer bara att gnaga dig i bakhuvudet och få dig att känna dig som en lite mindre lyckad person. Observera skillnaden mot en lite mindre, lyckad person. Nä, nu ska jag delge lite av vad jag har haft för mig på sistone, med början i händelser från förra året.

Först en dag som var speciell för mig, nämligen min födelsedag. Vi hade planerat en aktivitet för ungdomarna här i stan den dagen, nämligen filmvisning ute under stjärnorna. Förberedelserna började på eftermiddagen med att köpa popcorn och transportera skärm, högtalare och mikrovågsugnar till bestämd plats och sedan rigga det hela. Vi var på en stor gräsyta vid en skola. En timme innan utsatt tid började jag och Julia att poppa popcorn och distribuera i plastpåsar, ett arbete som visade sig ta närmare en och en halv timme, och då hade det kommit 20-30 ungdomar och slagit sig ner i gräset redo att se film. Vår handledare Jairo som är pastor i en kyrka här pratade lite till inledning och sen slog vi igång filmen; Here comes the Boom. Kanske inte den film jag skulle ha valt men den var tydligen ett önskemål från ungdomarna. Saken var den att jag hade sett den filmen lite halvhjärtat på bussen till La Ceiba lite mer än en månad tidigare, men med rätt dåligt ljud så jag greppade inte hela storyn. Men den här gången uppskattade jag filmen mer, speciellt med stjärnorna som tak. Jag hade saknat att se hela stjärnhimlen så klart, här i huset där vi bor skymmer palmblad sikten uppåt från innergården. Efter filmen hade vi en speciell stund där alla fick skriva ner på en lapp om sina drömmar och mål inför det kommande året och framtiden, samt en lapp med saker som man ville bli av med i sitt liv. Sedan gjorde vi en eld och brände de senare lapparna och bad över det, och sen sträckte vi upp lapparna med våra drömmar och bad för dem. Det var en väldigt fin stund som återigen gjorde mig väldigt tacksam till Gud för allt jag har, trots att jag har det jag kämpar med och ofta känner mig långt ifrån den person jag vill vara. Men där och då, och med lovsång i högtalarna, kände jag att det inte fanns något bättre sätt att fira en födelsedag. Dagen därpå blev det tårta. Det var den i särklass största födelsedagstårta jag fått, och faktiskt min första alldeles egna tårta. Alla andra gånger har jag och min syster alltid delat på kalaset :) Det var också vår första dag på jullovet, med bara tre dagar kvar till julafton.

Natten till julafton så kom fyra av våra klasskompisar från Belize-teamet för att förgylla vårt jullov, och för att åka vulkanpulka, en aktivitet som vi pratat länge om att göra. Julafton firade vi med paket, köttbullar, potatisgratäng och sällskapsspel, med julmusik i bakgrunden för att få stämning. Följande dagar visade vi våra vänner runt här i Darío och i Matagalpa, och vi gjorde även en tripp till Selva Negra, där de som ville fick gå på guidad visning av kaffeplantagen. Sen kom dagen då det var dags för det vi alla laddat för, vissa mer, andra mindre: Volcano boarding. Först två timmars bilfärd till León, några bak på flaket på den pick-up vi transporterade oss i, och efter lite kryssande i stan hittade vi med guidning på telefon det hostel vi pratat med som erbjöd denna, enligt vår handledare Anna-Sara, livsfarliga aktivitet. Därifrån bar det iväg med minibuss mot vulkanen Cerro Negro med en guide som var från Australien. Väl framme fick vi ryggsäckar och brädor som vi satte på oss för att börja vandringen uppåt mot vulkanens topp. Eftersom jag inte tränat sen jag kom hit så blev detta ett välbehövligt träningspass. I stenig terräng rörde vi oss i ganska skaplig takt uppåt och ju högre upp vi kom ju mer blåste det och ju vackrare blev utsikten. Och ju mer övergick underlaget till hårdpackad aska och grus. Emellanåt hade jag lite svårt att koncentrera mig på vad guiden sa, jag stod och förundrades över utsikten och hans dialekt var lite ovan för mina öron. Medan jag nu sitter på vår innergård och skriver detta så håller vår kokerska på att färga håret på kvinnan som jobbar i grannhuset, bara en sån sak. För mig säger det något om det här landets spontana kultur, men egentligen kanske det bara säger att hon var trött på sin tidigare hårfärg. Just nu sköljer de ur färgen i tvättstället. Jaja, för att återgå till vulkanupplevelsen så vi fick en hel del fakta, och efter kanske en timmes vandring och visning så var det hög tid att sätta på sig de gröna dräkterna i storlek XXL till XXXL. Turligt nog fick jag den större av de två, vilket gynnade den teletubbies-look som annars är så svår att få till. Vi drog också på oss tillhörande handskar och skidglasögon innan vi fick åkinstruktioner och styrde våra steg mot vulkanens kant. Då slog plötsligt nervositeten till, rejält. Jag började fundera på vad jag gett mig in på. Jag är ju den försiktiga typen, hur hamnade jag här? Jag ville inte åka längre och började i mitt huvud att överväga andra alternativ. Gå ner? Nä, det var uteslutet, det fick bli brädan, det vill säga plankan med handtag på ett snöre. Så när det var min tur intog jag min sittande position och knuffade igång mig så som man gör när man åker pulka. Vi hade blivit instruerade att bromsa genom att sätta ned fötterna, men när jag gjorde det så krängde brädan till och det kändes som jag skulle börja åka i en annan riktning, så jag tog snabbt upp fötterna igen och höll fullt fokus på att hålla kroppen rakt för att inte välta åt sidan. Så eftersom jag var så koncentrerad hela vägen ner så hann jag inte tänka på så mycket annat förrän det väl planade ut och brädan hade slutat röra sig. Då var jag sjukt stolt över att ha gjort det. Som värdig avslutning fick vi se en vacker solnedgång från vulkanens fot, och med aska i nacken och smågrus i hårbotten åkte vi så till en restaurang vid havet innan tvåtimmarsresan hem igen. Då var vi tre som låg på flaket inlindade i filtar och försökte sova, vilket gick sådär. Men vilken dag vi hade haft!

Nyår tillbringade vi i Granada där vi bodde över på ett trevligt hotell. På kvällen gav vi oss ut i den turisttäta staden i jakt på en trevlig restaurang, ett sökande som först ledde oss runt i cirklar men sedan till ett riktigt fint ställe som kändes helt värdigt en nyårsafton. På ett annat ställe fick vi små tutor att fira in det nya året med och när klockan närmade sig tolv stod vi på en gata och betraktade kaoset av smällare och raketer som flög åt alla möjliga och omöjliga håll. Och så nådde ännu ett år sitt slut. Och ett nytt fick sin början. Innan våra Belize-vänner åkte hem till sig hann vi även med en dag där vi åkte linbana. Det var inte hälften så läskigt som man skulle kunna tro, men min skrivinspiration räcker nog inte till för att detaljbeskriva den dagen så jag hänvisar till bilder.

Jullovet är slut sedan en vecka tillbaka och våra lektioner över internet har kört igång som vanligt. Så också våra lektioner tillsammans med nicaraguanerna i missionsskolan här på plats. Idag är det självstudier så jag tog mig friheten att skriva dessa rader. Nu följer lite bilder på det jag just skrivit. Ta hand om dig! Kramar!