Naturen, examen och en blöt hatt

Tjaba! Redan december, vad hände där egentligen? Nån riktig adventsstämning har vi väl inte direkt, men vi kollade på första avsnittet av julkalendern igår. Annars rullar det på som vanligt men oftast med några nya inslag varje vecka. En ledig onsdag åkte vi till västkusten till ett riktigt tjusigt ställe och badade i vågorna i Stilla havet. Man slutar inte att fascineras över hur vackert det kan vara, naturen bara levererar om och om igen. Verkligheten överträffar bilderna, men min beskrivande förmåga räcker inte riktigt till så här har ni några foton:

Åh, jag borde verkligen skriva oftare så jag inte samlar på mig så mycket mellan gångerna. Igår var vi på promoción, det vill säga avslutning eller examen, för åtta av barnen på Sendas förskola, den som vi har besökt och hjälpt till på en gång i veckan. Det var en väldigt fin ceremoni, barnen var uppklädda i dräkter och de hade en finklädd förälder med sig så de fick gå in parvis med sin förälder och presenterades på så sätt. Vackert dekorerat var det också, och så glada och stolta alla inblandade var, helt enkelt en väldigt trevlig tillställning.

Dagen innan, i lördags, så kom vi hem från vår lilla resa till Granada. Resan i sig tog kanske nästan fyra timmar enkel väg men Granada var helt klart en sevärd stad. Vi gick på stan, åt på fina caféer och matställen, samt gjorde en mindre båtutflykt i Nicaraguasjön. Båtturen bestod i en guidad tur i en elektrisk båt som guiden körde, och vi fick en fågellista och kikare, samt hattar för att skydda oss från solen. Det lite roliga i sammanhanget var att när vi bokade och betalade turen på fredagskvällen inne i stan så fick vi rådet att skaffa hattar. Ett råd som vi tog på fullaste allvar, och affärerna var då inte så långt ifrån stängningsdags. Så jag och Julia letade, hittade och köpte såna där klassiska hattar med stort brätte som ingen av skulle använda i vanliga fall. Men när vi så på lördagsmorgonen tagit taxi ut till sjön så hade de alltså hattar till utlåning, vilket i och för sig var tur för grabbarna i gänget för de lyckades inte hitta några hattar som de kunde tänka sig köpa. Vi klev i båten och gav oss ut på den soliga sjön, och på de två timmar som turen varade såg vi kanske kanske fem-sex olika fågelsorter. Ingen av oss är mycket till fågelskådare, men vi fick fåglarna utpekade för oss av guiden, som i övrigt inte sa så mycket. Fast vi klagade inte, vi vet att uppskatta tystnaden i vårt team, speciellt den här månaden när de firar purísima i vår stad med sång, fyrverkerier och smällare nätterna igenom. Katolikerna firar heliga Maria, men det på ett långt ifrån heligt sätt om man säger så. Men för att återgå till båtturen så var den trevlig även om den inte fick upp pulsen nämnvärt. Det mest spännande som hände var att Julias hatt blåste av och landade i vattnet, och för några sekunder fruktade vi att den skulle sjunka, men vi hann backa tillbaka och plocka upp den.

Så det var en trevlig helg i Granada det! Men nu är det en ny vecka som ligger framför med nya möjligheter och nya lärdomar. Det är sen måndagskväll här i Nicaragua och jag ska snart gå och lägga mig, därför detta relativt korta inlägg. Jag tackar Gud för ännu en dag och ber att jag inte ska missa alla de stora och små fantastiska saker som morgondagen kommer innebära, även om det bara är en helt vanlig dag. Kramar!!

Semester på Roatan

Måndag igen, efter ett helt fantastiskt höstlov! Vi har nämligen varit iväg på en resa till en ö ovanför Honduras som heter Roatan. Här väljer jag att lägga in en karta för att underlätta visualiseringen.

Vi fick alltså korsa Honduras för att sedan ta en färja till ön. Honduras anses vara ett av de farligaste länderna i Centralamerika och UD avråder från att åka dit. Denna sistnämnda information delgav jag naturligtvis inte mina föräldrar innan vi åkte förra söndagen, det hade varit helt onödigt. Vi påbörjade bussresandet i Managua ordentligt tidigt förra måndagen, vi åkte med Ticabus mellan Nicaraguas huvudstad och Honduras huvudstad, Tegucigalpa. De snålade verkligen inte med luftkonditionering på den bussen, jag hade jeans och dubbla tjocktröjor, och en av mina svenska medresenärer hade till och med mössa på sig men frös ändå. Vi fick kliva ur bussen ut i värmen två gånger när vi skulle korsa landsgränsen, men annars satt vi och skumpade i en buss motsvarande Swebus eller Ybuss, så det var annat än de bussar vi vanligtvis åker mellan städerna här i Nicaragua. De bussarna är gamla amerikanska skolbussar där man klämmer in så många det bara går, och där det snarare är regel än undantag att man får någon stående som lutar sig över en för att ta stöd på hyllan ovanför. Och beroende på hur svältfödd man är på fysisk närkontakt kan ju det vara mysigt, men som svensk tenderar man kanske inte att reagera med någon större överförtjusning när någon okänd människa kommer närmare än en decimeter ifrån ens ansikte. Jag har dock inga större problem med detta längre, men bekvämligheten på vår långfärdsbuss var nog ändå att föredra. Där visade de Slumdog Millionaire på tv också, så det gick ingen nöd på oss. Och om det ändå gjorde det så fanns det en toalett längst bak i bussen. Men det kan jag ju säga att det var ett mindre äventyr att beträda det avträdet. För det första hade inte den beryktade AC:n någon ingång till toaletten så det var bastu där inne, och för det andra så skakade det något våldsamt, vilket man verkligen märkte av när man inte satt i sitt bekväma säte. Jag höll i mig hårt i de handtag som fanns och försökte se mig omkring för att lista ut hur man skulle gå tillväga, och toaringen som man fällde ner flög genast upp igen så jag insåg att man var tvungen att sätta sig på den för att den skulle stanna kvar. Det toabesöket var inte det lättaste men det gick bra tillslut. Vi kom fram till Tegucigalpa efter cirka sex timmar och vi hade fått veta innan att vi skulle kunna ta en annan buss vidare som skulle gå från andra sidan vägen,  men tydligen stannade de inte på den vanliga busstationen. Vi blev tvungna att ta en taxi och där blir vi övertalade att ta ett annat bussbolag till La Ceiba, en buss med avgång klockan ett. Då är klockan tjugo över tolv men chauffören säger att vi kan hinna det så vi litar på honom. Kort därefter hamnar vi i en bilkö och jag börjar bli lite stressad för vi har ju inte köpt några biljetter heller. Efter kanske en kvart svänger taxin in på rätt ställe och parkerar framför den buss som ska avgå och ropar att det är fyra till som ska med, så vi får gå in och köpa biljetter och precis när vi betalat så får alla börja stiga på. Så påbörjar vi alltså nästa etapp genom Honduras och ett bergigt landskap som ibland liknade det svenska. På denna andra buss var temperaturen behagligare och vi blev serverade vatten, kex och bananchips så vi hade inga problem att överleva den resan heller. Den varade kanske sju timmar och sen var vi framme i La Ceiba.

Väl framme i La Ceiba, som ligger vid Honduras norra kust, hade vi bokat rum på ett hostel, så där tillbringade vi natten. Det var väldigt inspirerat av Jamaica och Rastafari, och jag tyckte det kändes lite skumt men allt gick bra. Vi betalade transport till färjan och satt sedan nästan två timmar på båten innan vi var framme på ön. Då var det strålande sol, kanske lite blåsigt, och gänget från Testa mission som vanligtvis håller till i Belize mötte oss där när vi kom. Vi planerade den här resan tillsammans så att vi skulle kunna umgås två team från klassen i Sverige. Det var kul att se de alla igen, och ännu roligare blev det när vi kom fram till hotellet. Vi hade en superfin boning en trappa upp och en stor veranda med utsikt över havet, två sovrum och ett stort allrum med nedfällbara sängar och ett kök. Vi var totalt tio personer och vi bodde verkligen jättefint. Hängmattor på verandan och fräsch toalett, Sverigestandard, man kunde slänga papperet i toaletten. Det stod skrivet på en skylt ovanför toaletten som jag läste precis efter att jag slängt papperet i korgen bredvid. Sen tog vi ett första bad i havet, så härligt det var! Det kändes så fantastiskt att vara där, nästan så att man fick nypa sig i armen för att fatta att det var sant. Och sen tog jag en varm dusch! Jag hade glömt hur otroligt skönt det är att duscha i varmvatten! På kvällen tog vi en båttaxi från West Bay där vi bodde till West End för att äta ute, vi satt precis vid vattnet och åt deditos de pollo, det vill säga chicken fingers. Väl tillbaka på hotellet somnade jag mätt och nöjd.

Dagen efter åkte vi på en båttur där vi fick se delfiner som var inhägnade och gjorde trick, och vi fick också snorkla. Det var första gången jag gjorde det och nu vill jag göra det igen. Vi  såg stora sjöstjärnor och snäckor, vackra fiskar och några av oss såg till och med sköldpaddor, dock inte jag. Vi snorklade två gånger på olika ställen och när vi var på det andra stället började det regna. Jag tyckte det var mysigt, det var varmt i vattnet och det var jättehärligt att bada. Det enda som var jobbigt var att att få saltvatten i ögonen, det sved ordentligt. Men sammantaget var den en riktigt härlig dag som jag gärna gör om. På kvällen var det stjärnklart och jag kunde sitta i en gunga vid stranden och beundra havet och vågorna som rullade in, och se blixtar som lyste upp himlen vid horisonten. Det var så härligt och jag kände mig så otroligt tacksam. Tacksam till Gud. Jag blir det återigen när jag tänker på det.

Torsdagen var en dag med strandhäng och bad och jag fann mig tillrätta i gungan vid stranden med en bok. Det blev lite mulet på eftermiddagen och natten mot fredagen var det storm. Lite av det regnet höll sedan i sig till fredagen då vi åkte bil med flak runt på ön. Vi hade en guidad tur där höjdpunkten var en båttur genom en skog där pirater sägs ha hållit till. Vi åkte bland slingriga trädrötter där det kröp små krabbor, med ett grönt lövtak ovanför oss. Sedan åt vi mat på ett litet ställe precis vid vattnet, ett ställe som verkade vara en gudsförgäten plats men på något sätt väldigt mysig. Där fick man också skriva sitt namn på en vägg, så det gjorde vi. Ett annat stopp på den guidade turen var ett riktigt lyxigt hotell, men jag föredrog ändå det vi bodde på. Vår sista middag åt vi på hotellet, i restaurangen på stranden, där stolarna var svåra att dra ut för de stod i sanden. Det var med lite sorgset hjärta jag gick och la mig den kvällen, för dagen efter skulle vi åka hem.

Klockan kvart i fem klev jag upp på lördagen. Vi åt frukost och packade in oss i bilen som skulle ta oss till färjan som avgick vid sju. Jag satt och sov med öppen mun på färjan, så trött var jag, men jag var lycklig över den härliga tid vi fått ha på ön. Det var tur att jag hade ett gott grundhumör för väl på fastlandet igen väntade en resa i minibuss som varade i närmare fjorton timmar. Och den minibussen hade inte så mycket benutrymme eller stoppning i sätena, som förövrigt slutade nedanför nacken så man kunde inte luta bak huvudet. Jag fick använda min uppblåsbara nackkudde som jag hade med mig som svankstöd för jag satt så konstigt. Vi fick en del pauser dock och vi fick ju kliva ur vid gränsen, men det var ändå en påfrestande färd. Vi ville bara hem till Darío, eller tillbaka till Roatan, men bussen gick bara till Leon där vi fick sova över till söndagen. Vi kom fram till Leon kanske halv tolv och då var det direkt i säng. Morgonen efter fick vi steka pannkakor till frukost på redan färdig smet och sen tog vi taxi till busstationen. Vi åkte till San Isidro där vi bytte buss till den som skulle ta oss till Darío. Det är helt sanslöst vad mycket buss vi har åkt sista tiden, så det var en befrielse att kliva av på vår hållplats uppe vid macken. Vi kom alltså hem igår mellan ett och två nån gång, alla väldigt trötta men nöjda med höstlovet.

Nu är det alltså tillbaka till vardag igen som gäller. Jag ska ärligt erkänna att det är lite motvilligt, det känns som att det vi har varit i väg på är för bra för att vara sant, jag trodde nog aldrig att jag skulle uppleva något sådant. För mig var resan väldigt speciell och jag kommer alltid att bära med mig den som ett fint minne. Alla underbara människor som jag fick dela upplevelsen med gjorde det extra speciellt.

Men nu är det hög tid att gå och lägga sig. Jag ska somna och drömma mig tillbaka till Roatan en sista gång innan jag börjar drömma om framtida äventyr! Kramar och välsignelser!

En egen bula i pannan

Vad har hänt sen sist? Jo en hel del. Det mest dramatiska hände natten efter mitt senaste inlägg. Känsliga läsare varnas. Jag vaknade mitt i natten och fick springa till toaletten. Jag hade fått diarré. Och när jag sitter där börjar jag dessutom att spy. När det slutat går jag tillbaka och lägger mig igen, men efter kanske en timme är det dags igen och jag spyr på backen utanför rummet och fortsätter sedan till toaletten. Efter ytterligare en stund där inne så känner jag mig yr och tänker att jag måste tillbaka till rummet innan jag svimmar. Det sista jag minns är att jag öppnar dörren för att gå ut, sen vaknar jag och ligger raklång på badrumsgolvet med ett ben utanför dörren och med ett värkande huvud mot duschgolvet. Och precis som i en filmscen så för jag handen mot pannan och den punkt där det smärtar mest, för att sedan granska min hand efter eventuella tecken på blod. Men jag ser inget blod så jag kravlar mig ut från badrummet och sätter mig på golvet utanför. Då känner jag att det rinner blod nerför min kind och jag känner mig otroligt hjälplös. Så jag ropar på Julia, Anton, någon, och Julia hör mig så hon kommer till undsättning. Hushållerskan Juana hjälper mig tillbaka till rummet och Julia tvättar såret. Då är klockan kanske tre eller fyra på natten, så vi bestämmer oss för att vänta till morgonen med att tillkalla doktorn. Jag sover alltså några timmar till, Julia fick agera stöd vid mina senare toalettbesök för jag var inte stark nog att gå mer än två meter innan jag behövde sätta mig på huk och vila. Klockan åtta kommer sen alltså doktorn och jag får dropp eftersom jag blivit så uttorkad, och jag får mediciner mot diarrén, Det var troligen någon parasit eller bakterie som gav upphov till det hela. Sedan sov jag i stort sett hela dagen och blev snabbt bättre i magen, utan att spy nåt mer. Men en bula i pannan blev det, och det var första gången jag blivit blåslagen av att ha diarré, förhoppningsvis sista gången också.

Två dagar senare åkte vi till Selva Negra som ligger uppe i bergen och är lite mer av en djungel med kaffeplantage och bananträd. Där hamnade vi på en guidad kaffetur där vi fick smaka kaffe. Jag ska väl ärligt erkänna att jag njöt mer av omgivningen än av kaffet i sig, men det var en väldigt trevlig dag. Jag skulle ha lagt upp bilder på det om det inte varit så att min mobil blev stulen igår. Surt, jo. Vi var till Estelí igår, en bussresa på cirka en och en halv timme, och bara på vägen från bussen och till taxin så hinner mobilen försvinna från min väska. Jag upptäcker det dock inte förrän senare på eftermiddagen för vi var hemma hos ett missionärspar och hälsade på. Men så här i efterhand tänker jag att det måste ha varit då den försvann. Men jaja, det är väl inte så mycket att grubbla på, jag får bara vara försiktigare nästa gång.

Tidigare i veckan var vi på förskolan och bakade tigerkaka. De cirka 30 barnen satte sig på sina små plaststolar för att se på när vi fyra svenskar blandade ihop ingredienserna och skjutsade in formarna i gasugnen. Det är få förunnat att ha en ugn i hemma, så att baka en kaka som vi gjorde är något som många barn aldrig har sett förut. Självklart låg väl en stor del av upplevelsen i att få äta kakan när den var färdig, och jag tror att lärarna var minst lika förtjusta som barnen. Det faktum att det inte är vanligt att ha ugn här fick vi bekräftat på hemresan från Estelí igår. När bussen stannar på vissa ställen så kan det kliva på en drös med försäljare av främst ätbara saker. Både påsar med potatis, tomater och paprika samt färdiga rätter eller snacks av det mer traditionella, lokala slaget. En majspannkaka med ost, bananchips, eller något annat. Men, så igår stötte jag på nåt nytt man kunde köpa; cosa del horno, det vill säga, "sak från ugnen". Som svensk uppfattar man ju detta extremt oprecist och diffust. Något som är tillagat i ugn, det skulle ju kunna vara vad som helst. När damen som sålde kom närmare med den stora baljan hon bar på visade det sig dock vara något som liknade sockerkaka, och så var det mysteriet löst.

Vi åkte också till en utsiktsplats i Matagalpa tidigare i veckan, även det väldigt trevligt. Jag kanske lånar några bilder från de övriga till nästa inlägg, en bild kan ju säga lite mer om hur fint det var.

Det var väl det jag ville ha sagt den här gången, hoppas den första snön där hemma har varit till glädje, något sådant kommer ju inte jag få uppleva på ett tag. Ciao för nu!

Dagen då hängmattan brakade...

Okej, jag ska ärligt erkänna att det inte var idag det hände, men det slog mig just att jag inte berättat om missödet som inträffade för några veckor sedan. Julia satt redan i hängmattan och vi har gjort det till en vana att sätta oss två stycken i samma hängmatta (mysigare då) liksom mitt emot varandra. Så jag slår mig ner bredvid henne i hängmattan och vi sitter lyckliga där i vad vi så här i efterhand tror var närmare en minut. Då helt plötsligt brakar det och innan vi vet ordet av sitter vi på backen och betraktar förvånat varandra, detta i kanske fem sekunder, för sen börjar vi gapskratta. Jag var dock inte helt oskadd, en ömmande bak och ett skrubbsår på armbågen var de skador jag ådrog mig i landningen, men det kunde det vara värt :)

Något annat som faller här är grenar från palmerna, en av dem rakt på stackars Anton när han satt i en av hängmattorna. Alltså, det var så roligt, jag tror att han fick en bula i huvudet, men det var så snopet och hans förbluffade min var obetalbar. På bilden nedan ser man grenen liggandes bakom hängmattan och ett ansikte som frågar sig vad som hände där egentligen.

Något annat roligt som har hänt, av mindre skadeglad karaktär, är att vi har varit på konsert! Detta var i lördags när vi såg Cristine d'Clario i Managua. Vi hade lyssnat på några låtar av henne tidigare, och i bussen vi åkte med ifrån Darío till Managua spelades hennes låtar. Vi var ett ungdomsgäng på kanske 20-30 personer som åkte tillsammans. Det var en väldigt bra lovsångskonsert, och det var en väldigt lyckad kväll. För första gången sen vi kom hit fick vi även vara med om att några okända nicaraguaner ville ta ett kort med oss vitingar, och det kunde vi ju ställa upp på. Vi blir ofta kallade "cheles" eller "gringos" varav det första betyder ungefär viting, och det andra är vad de kallar amerikaner. De flesta tar för givet att vi är amerikaner, speciellt när de frågar oss om vi pratar engelska och vi svarar ja, för det gör vi ju.

Men, några bilder från konserten:

Som sagt, vi var väldigt nöjda med dagen, och väldigt trötta när vi väl kom hem :)

Om lite mer än en timme ska vi ha lektion, och innan dess ska vi äta middag. Undrar vad det blir för spännande idag :) Ha det så gott tills nästa gång, kramar från Nicaragua!

Vad är väl en stad utan parad?

Det här med bloggande kräver mer disciplin än jag föreställt mig. Men för många inlägg tröttar väl bara ut eventuella läsare så därför får det gå ett tag mellan gångerna :) Vi har fått vara med om en hel del sen sist, vi har bevittnat ett nationaldagsfirande, hälsat på i skolor, besökt städerna Managua, Matagalpa och Estelí, samt varit på gudstjänster i olika kyrkor. Och just det, vi har fått bada i en pool också! Vi bor i en förhållandevis liten stad utan badmöjligheter men om man åker ut en bit på landet kan man hyra en pool där man får bada en hel dag. Vi var ett gäng på kanske 20-30 personer, fem svenskar och resten nicaraguaner, bestående av våra klasskompisar och pastorerna för de församlingar vi är med i, samt deras familjer. En väldigt lyckad dag bortsett från att vi brände oss något i solen. Vad sägs om en liten bildkavalkad?

 Först och främst, mina polare i teamet: Anton, Julia och Mikael. Så när jag skriver "vi" är det dessa jag inkluderar :) Härliga människor som jag inte skulle vilja vara här utan! Denna bild är från Managua.

Detta är en korsning inte långt ifrån vårt hus. En ganska oplanerad bild som blev tagen bara för att tanken slog mig att jag kanske skulle ta ett kort. Men i nuläget är det den enda bild jag medvetet har tagit för att visa Ciudad Darío så jag tar med den bara för att ge en liten vink om staden.

Det här är en bild från skolan i stadsdelen Santa Clara. Jag och Mikael besöker den skolan varje tisdag på förmiddagen för att leka med barnen och hjälpa till på deras lektioner.

Så till nationaldagsfirandet den 14 september. Det var marsch genom staden, eleverna från fem skolor gick i parad upp till en stadion där de sedan hade uppvisning. Det var en sjukt varm dag, men väldigt intressant!

Detta var några av den dagens inslag, många foton blev det allt. Tänk om det kunde se ut så här i Sverige sjätte juni varje år :)

En badbild!

Okej, lite barnsligt kanske, men jag kunde inte låta bli. Varför blir man så till sig när man ser sitt eget namn i stort tryck på en vägg? :P

Dessa två bilder är från Bibelns dag, och firandet av 444-års jubileet av bibelns översättning till spanska. Den 29 september var detta, och bestod av marsch genom stan och en gudstjänst på torget. Också en väldigt varm dag så vi gick med paraplyer för att skydda oss från hettan. Det är så man gör här och det är vi tacksamma för.

Slutligen två bilder från en förskola som vi besökte igår. Troligtvis kommer det bli fler bilder av det här slaget, lekande barn vill gärna fastna på kort :)

Sammanfattningsvis, jag har det bra och trivs med tillvaron. Jag känner mig tacksam för att jag får göra det här, för allt jag får lära mig och lära känna. Gud är god! 

Nu väntar en kall dusch, om vattnet har kommit tillbaka vill säga. So long!

Här bor vi!

Har åter funnit mig tillrätta i en av hängmattorna. Jag ska nu försöka ge en rättvis bild av hur jag lever här, för hängmattan till trots är standarden självklart lägre än den man som svensk är van vid. Till att börja med, det finns inget varmvatten. Man får duscha i kallt, inte iskallt, men visst tvekar man lite inför att kliva in under strålarna varje morgon. Men att gå kladdsvettig hela dagarna är ju inte att föredra, och man kan ju välja att se det från den ljusa sidan: inga överraskningar, man vet vad man har att vänta när det bara finns en temperatur. I övrigt när det gäller det hygieniska så måste man komma ihåg att slänga toapapperet i sopkorgen bredvid toaletten, så de här första dagarna har det varit fullt fokus för att inte glömma det. Men badrummet är fräscht, vi har en hushållerska som städar och en kokerska som fixar maten så jag kommer vara lagom bortskämd när jag kommer hem. Det enda vi gör själva är att tvätta, och det är handtvätt som gäller. Vi har fått oss en lektion och om sanningen ska fram så tyckte jag att det var lite roligt. Här är en bild på tvättstället:

Till vänster den räfflade yta som man skrubbar kläderna mot och till höger mer av en balja. Tvättstället i dubbel bemärkelse för det är också här man tvättar händerna.

Här kommer lite fler bilder när jag ändå är igång så håll till godo!

Detta är innergården sedd från husets övervåning. I den blå buren bor Milagro och Antonio, två papegojor som faktiskt pratar en del, om de känner för det. Anton försöker nog lära dem ett och annat.

Detta är en liten inblick i mitt rum, väldigt fint om man låter bli att titta för noga i hörnen, jag delar nämligen ytan med ett antal spindlar. Men eftersom jag intalar mig att de inte rör sig någonstans så går det bra.

Återigen vår innergård, kallad patio på spanska. Rummet till höger är samma som figurerar på bilden ovanför denna.

Just det, jag måste också få lägga upp en bild på vyn ifrån flygplansfönstret mellan Miami och Managua, det var något utöver det vanliga: 

Det får vara allt för nu, allt gott!

Position: Ciudad Darío

Så var man framme då. Och inte bara det, lite inbodd är man också. Vi är inne på vår fjärde dag här i Ciudad Darío i Nicaragua. Vi är fyra svenska elever i en kurs som heter Testa Mission och vi har kommit hit för att plugga, gå i en lokal bibelskola och uppleva så mycket som möjligt av livet och kulturen här. Bara dessa första dagar har varit ganska omvälvande och jag vet inte riktigt vad jag ska välja att återge i detta mitt första inlägg som jag nu har tio minuter på mig att skriva. Det får nog bli en kort reflektion bara.
Tidsskillnaden på åtta timmar har varit väldigt tydlig men nu börjar den ständiga tröttheten avta. Värmen är en annan påtaglig skillnad, men den ska man ju inte klaga på när den mysiga hösten närmar sig i Sverige. Fast regnväder kommer vi också att få gott om, vi hade ett vackert åskväder som mötte oss redan på flygplatsen i Managua. Just nu är det dock strålande sol och jag ligger i en av de tre hängmattor som vi har på innergården till vår bostad. Så ja, mellan två palmer är alltså platsen där jag planerar att skriva om mina dagar i Nicaragua :) Hasta luego amigos!