I en hängmatta i Nicaragua : 2014

onsdag 3 september 2014

I en soffa i Sverige

Någon sa åt mig i början av sommaren att jag borde skriva ett avslutande inlägg för att liksom knyta ihop säcken. Så därför gör jag i början av hösten ett tappert försök. Det är nämligen så att nästa team med Testa Mission nu har åkt iväg och ska påbörja sitt läsår. När jag tänker på det saknar jag Nicaragua lite grann men annars kan jag inte annat än förundras över hur fort man ramlar in gamla vanor som om man aldrig varit borta.

Det första jag slogs av när jag kom hem i slutet på maj var hur grönt det är i Sverige på sommaren. I Nicaragua var det just då torrperiod så färgskalan var mer åt det gula hållet. Vi hann med en liten examensceremoni och en avskedsfest innan vi lämnade Nicaragua. Någon gång ska jag åka tillbaka. Tror jag. Om än kanske inte inom den närmsta framtiden. Den är i och för sig ganska oskriven, jag står i ett litet vägval.

Vad tar jag då med mig från mina månader i en hängmatta på andra sidan Atlanten? Nya vänner, nya upplevelser, ett (delvis) nytt språk och nya lärdomar. Bland annat att Gud är mycket större och närmare än man tror. I ett sekulariserat samhälle är det lättare att distansera sig, men Gud distanserar sig inte, oavsett samhälle. Oavsett hur jag känner mig.

En sak fick jag inte med mig från Nicaragua. Jag glömde den. En ask med fina örhängen som jag fick från familjen när jag tog examen för drygt ett år sedan. Som jag har letat ( i tanken) efter dem sen jag kom hem, men utan resultat. När jag sedan letat på alla ställen där jag logiskt sett kunde ha lagt dem insåg jag att de mest troligt befann sig i en annan världsdel, och genom ett mejl fick jag det bekräftat. I säkert förvar i Nicaragua. Om mindre än ett år får jag dem tillbaka, när Nicaragua-teamet kommer hem igen :)

Sammanfattningsvis var det ett väldigt speciellt år och jag är otroligt glad att jag åkte. Kanske blir det ett nytt äventyr nån gång, vem vet :) Här i lägenheten just nu hänger det tvätt på alla tänkbara ställen, så jag avslutar med en bild från vårt hem på andra sidan där det också hängde tvätt överallt. Hejdå! Kramar!

torsdag 10 april 2014

Dagen då jorden skakade

Hej igen!
Januari gick fort, februari likaså. Sen försvann mars också på något oförklarligt sätt och nu har jag helt plötsligt bara fyrtio dagar kvar i Nicaragua. Höjdpunkten från februari var kursveckan i Belize med våra klasskompisar där. Vi bodde på en ö som hette San Pedro där vi fick undervisning med inriktning på kulturförståelse och kyrka/församling. Veckan innehöll även strandhäng, kvällar med lekar och umgänge, restaurangbesök och mycket vandra runt på gatorna på turistön. Härliga dagar med andra ord!

Mars blev besöksmånaden, det har bott galet många människor här sista tiden. Första omgången besökare kom i slutet på februari, vår sportlovsvecka. Det var våra kära familjemedlemmar som anlände och jag hade förmånen att få hela min familj på besök. Ankomsten var ganska omtumlande, dels för att deras väskor blivit försenade och skulle komma först två dagar senare, visade det sig, men också för att ett däck pajade på bilen på väg hem från flygplatsen och vi blev stående i mörkret ett tag. Men allt löste sig tillslut och vi kom hem hit välbevarade.

Så fick de då äntligen se hur jag bor här, träffa människor och djur, samt vara med på en gudstjänst i kyrkan vi går till. Sen reste vi runt lite i landet. Vi tillbringade flest dagar på Ometepe, ön med två vulkaner, belägen i Nicaraguasjön. Vita stränder, askstränder, ett vattenfall, vandring runt en lagun och diverse andra äventyr fick vi uppleva! Det var riktigt roligt att få se allt det, och att få göra det med min fina familj som jag bara fått se på Skype sen jag kom hit. Om jag får säga det själv så tycker jag att jag lyckas ganska bra med att få ut familjen på äventyr :)

Nästa storbesök var ett gäng på runt tjugo personer från Bethel School of Supernatural Ministry i Kalifornien, USA. De hade en två-veckors missionsresa till Nicaragua och en av de veckorna bodde de här. Vi fick följa med dem och delta när de gjorde aktiviteter för barn, bad för människor, predikade, gav ord från Gud till människor och vi fick bara hänga med dem också. Vi i vårt team fick agera översättare för bara en av dem kunde spanska. Det var så häftigt att vara med på nära håll när folk blev helade! Jag var med och bad för en tjej som hade haft dålig hörsel på ett öra sedan hon var liten och hon sa att när vi bad för henne så kände hon det som att något lossnade och sen kunde hon höra perfekt! Egentligen borde jag inte vara förvånad, för jag tror ju på en Gud som säger att ingenting är omöjligt för honom. Flera människor blev helade flera olika kvällar och det var fantastiskt att få se och känna den glädje som uppfyllde alla inblandade. Själv blev jag så överväldigad över hur stor Gud är och hur god han är. Och tänk att han vill ha med mitt liv att göra, och med ditt liv :)

Det blev tomt i huset när de åkte för mer än en vecka sedan men det fortsätter hända saker. Idag hände något som jag aldrig varit med om tidigare. Jag, Julia och Anna-Sara hade gått till en sömmerska som ska sy upp några klänningar åt oss och när vi står där vid disken och får måtten uppskrivna så säger plötsligt en av kvinnorna: "kände ni det där? Det skakade." Så här i efterhand så försöker jag intala mig att jag faktiskt kände det, med argumentet att jag inte blev förvånad över det hon sa, men ska jag vara ärlig så kände jag ingenting. Jag hade huvudvärk för tillfället så jag var redan lite i olag. Det känns bara lite surt att missa ett jordskalv när man för en gångs skull är med om ett. Epicentrum var närmare Managua där det var kraftigt nog för att orsaka kaos. Läser just nu att det var 14 skadade och 89 hus förstörda. Det är tydligen ovanligt att det känns ända till Darío, men det var alltså inte särskilt kraftigt här.

Förresten är det riktigt varmt här på dagarna nu när det är sommar och torrperiod. Jag går inga längre sträckor under solen utan paraply. Bästa solskyddet :) So long!

Just det ja! Vi har två kattungar i huset numera. Bosse och Sofia. Sjukt söta och mer eller mindre rumsrena.

torsdag 16 januari 2014

Julen som kom och gick, och allt annat som hände sig vid den tiden.

Det var inte så här jag hade föreställt mig bloggandet. Av någon anledning känns det som ännu en läxa som måste göras, och jag har haft det i bakhuvudet de senaste två veckorna men eftersom det ändå har gått en månad sen jag skrev sist så tänker man att en dag till spelar inte så stor roll, och så snabbt passerar ytterligare fjorton dagar. Så, ett tips, skjut inte upp saker som du kan ta tag i på en gång, de kommer bara att gnaga dig i bakhuvudet och få dig att känna dig som en lite mindre lyckad person. Observera skillnaden mot en lite mindre, lyckad person. Nä, nu ska jag delge lite av vad jag har haft för mig på sistone, med början i händelser från förra året.

Först en dag som var speciell för mig, nämligen min födelsedag. Vi hade planerat en aktivitet för ungdomarna här i stan den dagen, nämligen filmvisning ute under stjärnorna. Förberedelserna började på eftermiddagen med att köpa popcorn och transportera skärm, högtalare och mikrovågsugnar till bestämd plats och sedan rigga det hela. Vi var på en stor gräsyta vid en skola. En timme innan utsatt tid började jag och Julia att poppa popcorn och distribuera i plastpåsar, ett arbete som visade sig ta närmare en och en halv timme, och då hade det kommit 20-30 ungdomar och slagit sig ner i gräset redo att se film. Vår handledare Jairo som är pastor i en kyrka här pratade lite till inledning och sen slog vi igång filmen; Here comes the Boom. Kanske inte den film jag skulle ha valt men den var tydligen ett önskemål från ungdomarna. Saken var den att jag hade sett den filmen lite halvhjärtat på bussen till La Ceiba lite mer än en månad tidigare, men med rätt dåligt ljud så jag greppade inte hela storyn. Men den här gången uppskattade jag filmen mer, speciellt med stjärnorna som tak. Jag hade saknat att se hela stjärnhimlen så klart, här i huset där vi bor skymmer palmblad sikten uppåt från innergården. Efter filmen hade vi en speciell stund där alla fick skriva ner på en lapp om sina drömmar och mål inför det kommande året och framtiden, samt en lapp med saker som man ville bli av med i sitt liv. Sedan gjorde vi en eld och brände de senare lapparna och bad över det, och sen sträckte vi upp lapparna med våra drömmar och bad för dem. Det var en väldigt fin stund som återigen gjorde mig väldigt tacksam till Gud för allt jag har, trots att jag har det jag kämpar med och ofta känner mig långt ifrån den person jag vill vara. Men där och då, och med lovsång i högtalarna, kände jag att det inte fanns något bättre sätt att fira en födelsedag. Dagen därpå blev det tårta. Det var den i särklass största födelsedagstårta jag fått, och faktiskt min första alldeles egna tårta. Alla andra gånger har jag och min syster alltid delat på kalaset :) Det var också vår första dag på jullovet, med bara tre dagar kvar till julafton.

Natten till julafton så kom fyra av våra klasskompisar från Belize-teamet för att förgylla vårt jullov, och för att åka vulkanpulka, en aktivitet som vi pratat länge om att göra. Julafton firade vi med paket, köttbullar, potatisgratäng och sällskapsspel, med julmusik i bakgrunden för att få stämning. Följande dagar visade vi våra vänner runt här i Darío och i Matagalpa, och vi gjorde även en tripp till Selva Negra, där de som ville fick gå på guidad visning av kaffeplantagen. Sen kom dagen då det var dags för det vi alla laddat för, vissa mer, andra mindre: Volcano boarding. Först två timmars bilfärd till León, några bak på flaket på den pick-up vi transporterade oss i, och efter lite kryssande i stan hittade vi med guidning på telefon det hostel vi pratat med som erbjöd denna, enligt vår handledare Anna-Sara, livsfarliga aktivitet. Därifrån bar det iväg med minibuss mot vulkanen Cerro Negro med en guide som var från Australien. Väl framme fick vi ryggsäckar och brädor som vi satte på oss för att börja vandringen uppåt mot vulkanens topp. Eftersom jag inte tränat sen jag kom hit så blev detta ett välbehövligt träningspass. I stenig terräng rörde vi oss i ganska skaplig takt uppåt och ju högre upp vi kom ju mer blåste det och ju vackrare blev utsikten. Och ju mer övergick underlaget till hårdpackad aska och grus. Emellanåt hade jag lite svårt att koncentrera mig på vad guiden sa, jag stod och förundrades över utsikten och hans dialekt var lite ovan för mina öron. Medan jag nu sitter på vår innergård och skriver detta så håller vår kokerska på att färga håret på kvinnan som jobbar i grannhuset, bara en sån sak. För mig säger det något om det här landets spontana kultur, men egentligen kanske det bara säger att hon var trött på sin tidigare hårfärg. Just nu sköljer de ur färgen i tvättstället. Jaja, för att återgå till vulkanupplevelsen så vi fick en hel del fakta, och efter kanske en timmes vandring och visning så var det hög tid att sätta på sig de gröna dräkterna i storlek XXL till XXXL. Turligt nog fick jag den större av de två, vilket gynnade den teletubbies-look som annars är så svår att få till. Vi drog också på oss tillhörande handskar och skidglasögon innan vi fick åkinstruktioner och styrde våra steg mot vulkanens kant. Då slog plötsligt nervositeten till, rejält. Jag började fundera på vad jag gett mig in på. Jag är ju den försiktiga typen, hur hamnade jag här? Jag ville inte åka längre och började i mitt huvud att överväga andra alternativ. Gå ner? Nä, det var uteslutet, det fick bli brädan, det vill säga plankan med handtag på ett snöre. Så när det var min tur intog jag min sittande position och knuffade igång mig så som man gör när man åker pulka. Vi hade blivit instruerade att bromsa genom att sätta ned fötterna, men när jag gjorde det så krängde brädan till och det kändes som jag skulle börja åka i en annan riktning, så jag tog snabbt upp fötterna igen och höll fullt fokus på att hålla kroppen rakt för att inte välta åt sidan. Så eftersom jag var så koncentrerad hela vägen ner så hann jag inte tänka på så mycket annat förrän det väl planade ut och brädan hade slutat röra sig. Då var jag sjukt stolt över att ha gjort det. Som värdig avslutning fick vi se en vacker solnedgång från vulkanens fot, och med aska i nacken och smågrus i hårbotten åkte vi så till en restaurang vid havet innan tvåtimmarsresan hem igen. Då var vi tre som låg på flaket inlindade i filtar och försökte sova, vilket gick sådär. Men vilken dag vi hade haft!

Nyår tillbringade vi i Granada där vi bodde över på ett trevligt hotell. På kvällen gav vi oss ut i den turisttäta staden i jakt på en trevlig restaurang, ett sökande som först ledde oss runt i cirklar men sedan till ett riktigt fint ställe som kändes helt värdigt en nyårsafton. På ett annat ställe fick vi små tutor att fira in det nya året med och när klockan närmade sig tolv stod vi på en gata och betraktade kaoset av smällare och raketer som flög åt alla möjliga och omöjliga håll. Och så nådde ännu ett år sitt slut. Och ett nytt fick sin början. Innan våra Belize-vänner åkte hem till sig hann vi även med en dag där vi åkte linbana. Det var inte hälften så läskigt som man skulle kunna tro, men min skrivinspiration räcker nog inte till för att detaljbeskriva den dagen så jag hänvisar till bilder.

Jullovet är slut sedan en vecka tillbaka och våra lektioner över internet har kört igång som vanligt. Så också våra lektioner tillsammans med nicaraguanerna i missionsskolan här på plats. Idag är det självstudier så jag tog mig friheten att skriva dessa rader. Nu följer lite bilder på det jag just skrivit. Ta hand om dig! Kramar!