En egen bula i pannan

Vad har hänt sen sist? Jo en hel del. Det mest dramatiska hände natten efter mitt senaste inlägg. Känsliga läsare varnas. Jag vaknade mitt i natten och fick springa till toaletten. Jag hade fått diarré. Och när jag sitter där börjar jag dessutom att spy. När det slutat går jag tillbaka och lägger mig igen, men efter kanske en timme är det dags igen och jag spyr på backen utanför rummet och fortsätter sedan till toaletten. Efter ytterligare en stund där inne så känner jag mig yr och tänker att jag måste tillbaka till rummet innan jag svimmar. Det sista jag minns är att jag öppnar dörren för att gå ut, sen vaknar jag och ligger raklång på badrumsgolvet med ett ben utanför dörren och med ett värkande huvud mot duschgolvet. Och precis som i en filmscen så för jag handen mot pannan och den punkt där det smärtar mest, för att sedan granska min hand efter eventuella tecken på blod. Men jag ser inget blod så jag kravlar mig ut från badrummet och sätter mig på golvet utanför. Då känner jag att det rinner blod nerför min kind och jag känner mig otroligt hjälplös. Så jag ropar på Julia, Anton, någon, och Julia hör mig så hon kommer till undsättning. Hushållerskan Juana hjälper mig tillbaka till rummet och Julia tvättar såret. Då är klockan kanske tre eller fyra på natten, så vi bestämmer oss för att vänta till morgonen med att tillkalla doktorn. Jag sover alltså några timmar till, Julia fick agera stöd vid mina senare toalettbesök för jag var inte stark nog att gå mer än två meter innan jag behövde sätta mig på huk och vila. Klockan åtta kommer sen alltså doktorn och jag får dropp eftersom jag blivit så uttorkad, och jag får mediciner mot diarrén, Det var troligen någon parasit eller bakterie som gav upphov till det hela. Sedan sov jag i stort sett hela dagen och blev snabbt bättre i magen, utan att spy nåt mer. Men en bula i pannan blev det, och det var första gången jag blivit blåslagen av att ha diarré, förhoppningsvis sista gången också.

Två dagar senare åkte vi till Selva Negra som ligger uppe i bergen och är lite mer av en djungel med kaffeplantage och bananträd. Där hamnade vi på en guidad kaffetur där vi fick smaka kaffe. Jag ska väl ärligt erkänna att jag njöt mer av omgivningen än av kaffet i sig, men det var en väldigt trevlig dag. Jag skulle ha lagt upp bilder på det om det inte varit så att min mobil blev stulen igår. Surt, jo. Vi var till Estelí igår, en bussresa på cirka en och en halv timme, och bara på vägen från bussen och till taxin så hinner mobilen försvinna från min väska. Jag upptäcker det dock inte förrän senare på eftermiddagen för vi var hemma hos ett missionärspar och hälsade på. Men så här i efterhand tänker jag att det måste ha varit då den försvann. Men jaja, det är väl inte så mycket att grubbla på, jag får bara vara försiktigare nästa gång.

Tidigare i veckan var vi på förskolan och bakade tigerkaka. De cirka 30 barnen satte sig på sina små plaststolar för att se på när vi fyra svenskar blandade ihop ingredienserna och skjutsade in formarna i gasugnen. Det är få förunnat att ha en ugn i hemma, så att baka en kaka som vi gjorde är något som många barn aldrig har sett förut. Självklart låg väl en stor del av upplevelsen i att få äta kakan när den var färdig, och jag tror att lärarna var minst lika förtjusta som barnen. Det faktum att det inte är vanligt att ha ugn här fick vi bekräftat på hemresan från Estelí igår. När bussen stannar på vissa ställen så kan det kliva på en drös med försäljare av främst ätbara saker. Både påsar med potatis, tomater och paprika samt färdiga rätter eller snacks av det mer traditionella, lokala slaget. En majspannkaka med ost, bananchips, eller något annat. Men, så igår stötte jag på nåt nytt man kunde köpa; cosa del horno, det vill säga, "sak från ugnen". Som svensk uppfattar man ju detta extremt oprecist och diffust. Något som är tillagat i ugn, det skulle ju kunna vara vad som helst. När damen som sålde kom närmare med den stora baljan hon bar på visade det sig dock vara något som liknade sockerkaka, och så var det mysteriet löst.

Vi åkte också till en utsiktsplats i Matagalpa tidigare i veckan, även det väldigt trevligt. Jag kanske lånar några bilder från de övriga till nästa inlägg, en bild kan ju säga lite mer om hur fint det var.

Det var väl det jag ville ha sagt den här gången, hoppas den första snön där hemma har varit till glädje, något sådant kommer ju inte jag få uppleva på ett tag. Ciao för nu!

Dagen då hängmattan brakade...

Okej, jag ska ärligt erkänna att det inte var idag det hände, men det slog mig just att jag inte berättat om missödet som inträffade för några veckor sedan. Julia satt redan i hängmattan och vi har gjort det till en vana att sätta oss två stycken i samma hängmatta (mysigare då) liksom mitt emot varandra. Så jag slår mig ner bredvid henne i hängmattan och vi sitter lyckliga där i vad vi så här i efterhand tror var närmare en minut. Då helt plötsligt brakar det och innan vi vet ordet av sitter vi på backen och betraktar förvånat varandra, detta i kanske fem sekunder, för sen börjar vi gapskratta. Jag var dock inte helt oskadd, en ömmande bak och ett skrubbsår på armbågen var de skador jag ådrog mig i landningen, men det kunde det vara värt :)

Något annat som faller här är grenar från palmerna, en av dem rakt på stackars Anton när han satt i en av hängmattorna. Alltså, det var så roligt, jag tror att han fick en bula i huvudet, men det var så snopet och hans förbluffade min var obetalbar. På bilden nedan ser man grenen liggandes bakom hängmattan och ett ansikte som frågar sig vad som hände där egentligen.

Något annat roligt som har hänt, av mindre skadeglad karaktär, är att vi har varit på konsert! Detta var i lördags när vi såg Cristine d'Clario i Managua. Vi hade lyssnat på några låtar av henne tidigare, och i bussen vi åkte med ifrån Darío till Managua spelades hennes låtar. Vi var ett ungdomsgäng på kanske 20-30 personer som åkte tillsammans. Det var en väldigt bra lovsångskonsert, och det var en väldigt lyckad kväll. För första gången sen vi kom hit fick vi även vara med om att några okända nicaraguaner ville ta ett kort med oss vitingar, och det kunde vi ju ställa upp på. Vi blir ofta kallade "cheles" eller "gringos" varav det första betyder ungefär viting, och det andra är vad de kallar amerikaner. De flesta tar för givet att vi är amerikaner, speciellt när de frågar oss om vi pratar engelska och vi svarar ja, för det gör vi ju.

Men, några bilder från konserten:

Som sagt, vi var väldigt nöjda med dagen, och väldigt trötta när vi väl kom hem :)

Om lite mer än en timme ska vi ha lektion, och innan dess ska vi äta middag. Undrar vad det blir för spännande idag :) Ha det så gott tills nästa gång, kramar från Nicaragua!

Vad är väl en stad utan parad?

Det här med bloggande kräver mer disciplin än jag föreställt mig. Men för många inlägg tröttar väl bara ut eventuella läsare så därför får det gå ett tag mellan gångerna :) Vi har fått vara med om en hel del sen sist, vi har bevittnat ett nationaldagsfirande, hälsat på i skolor, besökt städerna Managua, Matagalpa och Estelí, samt varit på gudstjänster i olika kyrkor. Och just det, vi har fått bada i en pool också! Vi bor i en förhållandevis liten stad utan badmöjligheter men om man åker ut en bit på landet kan man hyra en pool där man får bada en hel dag. Vi var ett gäng på kanske 20-30 personer, fem svenskar och resten nicaraguaner, bestående av våra klasskompisar och pastorerna för de församlingar vi är med i, samt deras familjer. En väldigt lyckad dag bortsett från att vi brände oss något i solen. Vad sägs om en liten bildkavalkad?

 Först och främst, mina polare i teamet: Anton, Julia och Mikael. Så när jag skriver "vi" är det dessa jag inkluderar :) Härliga människor som jag inte skulle vilja vara här utan! Denna bild är från Managua.

Detta är en korsning inte långt ifrån vårt hus. En ganska oplanerad bild som blev tagen bara för att tanken slog mig att jag kanske skulle ta ett kort. Men i nuläget är det den enda bild jag medvetet har tagit för att visa Ciudad Darío så jag tar med den bara för att ge en liten vink om staden.

Det här är en bild från skolan i stadsdelen Santa Clara. Jag och Mikael besöker den skolan varje tisdag på förmiddagen för att leka med barnen och hjälpa till på deras lektioner.

Så till nationaldagsfirandet den 14 september. Det var marsch genom staden, eleverna från fem skolor gick i parad upp till en stadion där de sedan hade uppvisning. Det var en sjukt varm dag, men väldigt intressant!

Detta var några av den dagens inslag, många foton blev det allt. Tänk om det kunde se ut så här i Sverige sjätte juni varje år :)

En badbild!

Okej, lite barnsligt kanske, men jag kunde inte låta bli. Varför blir man så till sig när man ser sitt eget namn i stort tryck på en vägg? :P

Dessa två bilder är från Bibelns dag, och firandet av 444-års jubileet av bibelns översättning till spanska. Den 29 september var detta, och bestod av marsch genom stan och en gudstjänst på torget. Också en väldigt varm dag så vi gick med paraplyer för att skydda oss från hettan. Det är så man gör här och det är vi tacksamma för.

Slutligen två bilder från en förskola som vi besökte igår. Troligtvis kommer det bli fler bilder av det här slaget, lekande barn vill gärna fastna på kort :)

Sammanfattningsvis, jag har det bra och trivs med tillvaron. Jag känner mig tacksam för att jag får göra det här, för allt jag får lära mig och lära känna. Gud är god! 

Nu väntar en kall dusch, om vattnet har kommit tillbaka vill säga. So long!